Kom och tänka på studenten lite smått, känns som det var jätte länge sen och ändå inte. Varje gång man har Queen med Dont stop me now, fylls jag med nästan (okej säkert in ens i närheten samma känsla men typ) samma pirrande känsla innan utspringet. Håkan peppade oss som fan där inne i entren innan han skulle släppa ut oss, sjöng jag med til låten? Nej, jag tjöt och tjöt, inte kan man säga farväl till en enda stor familj och trygghet? Ändå var det så jävla härligt att stå där på flaket (efter många om och men) och bara skrika sig hes, inte för att jag hade någon röst då den försvann på lärarmiddagen. Att inte ha en aning om vad som väntade kändes så spännade men ändå lite skrämmande.

Kom ihåg när alltfler folk samlades utanför för att se utspringet och jag stod och letade efter ett plakat med min bild på, såg sedan hela familjen med världens snyggaste tshirtar, en väldigt smickrande bild av mig som inte var alltför gammal som det stod Anna crew på :D
Fick rycket typ samtidigt för precis då ställde det sig en familj framför min, och Lisa min lillasyster som ibland sitter i sin rullstol såg absolut ingenting, inte resten av familjen heller, för de kunde inte flytta sig ngnstans. Jävla idioter som tränger sig!

Aaa, studentveckan alltså, det var grejer det ;) Brännskadorna man fick på studentbrännbollen, promenaderna i sommarvädret med studentmössorna på, härligt folk på trädgården, de härliga festerna, att sitta i skolan helt slut, haha aa allt var fan bra!